City Of The Day

Nej, allt som glimmar är inte Guld. Jag läste i Växjö och Maria var hemma i vår fina tvåa. Jag fick ersättning från F-kassan under studierna men behövde bilen för att pendla emellan. Jobb, jobb.. Det finns inget annat som ger pengar. Jag gick tillbaka till bostadsföreningen (ni minns detta med 1-a 2-a osv) och fick faktiskt jobb, att städa trappuppgångar i min bostadsområde. Mycket jobb och BRA betalt så jag kunde skaffa bil, en gammal men fungerande SAAB 99.

Maria & jag gifte oss på Jugoslaviska konsulatet i Malmö. Allt eftersom tiden gick insåg jag att det inte var lätt att bo tillsammans med någon. Det var en sak att sällskapa med någon och ett helt annat att dela allt med varandra, från brödlimpa till toalett stolen. Det fungerade inte, inte alls, mellan mig & Maria. Vi var helt enkelt för unga, oerfarna och så faktum att Maria kommer från en rik familj gjorde inte saken bättre. Vi gled ifrån varandra mer och mer.

Under försommaren 1978 träffade jag en tjejkompis. Det var väldigt skönt att ha någon att prata med, någon som verkade förstå en. Jag märkte att jag började bli kär i henne. Nu var det definitivt slut mellan Maria och mig. Men så enkelt är det inte. Det är nu man gör dem värsta fel i sitt liv, inte mot sig själv men mot Maria. Jag är skamsen än idag och har dåligt samvete för det jag gjorde.

Så här gick det till. Maria och jag bestämde (eller snarare jag) att skiljas och så blev det. Hon var ju väldigt ledsen men jag insåg inte hur ledsen, jag var ju ny-kär. Maria åkte tillbaka till Jugoslavien och jag kände mig fri.

Sökte upp min kära men utan resultat, hon svarade inte på mina brev eller mina telefonsamtal och jag var förkrossad, gud straffar somliga direkt tänkte jag då. Försökte söka Berit (min "tjejkompis") men utan resultat. Förtvivlad började jag tänkta på Maria. Utan att tänka mig för, utan bara tycka synd om mig själv satte jag mig i bilen och skulle iväg och hämta Maria tillbaka.

När jag kom till Helsingborg var det redan sent på natten. Berättade till mor vad som hänt och att jag funderade på att åka och hämta Maria tillbaka. Frågade om jag inte kunde sova över hos mor och tänka igenom det hela.. men, det fick jag inte. En pläd fick jag och sova kan du göra på vägen när du känner dig trött, sa mor.

Stött i kanten blev jag, tog pläden, hoppade i bilen och körde i ett till Novi Sad och Maria. En resa på drygt 140 mil, jag stannade bara för att tanka. Har sovit dåligt redan dagarna innan så väl framme var jag slut. Tackade ja på frågan om jag vill ha kaffe, satte mig i soffan med en jätte glad Maria bredvid och somnade.

Resan tillbaka blev något lättare, då var Maria med.

Väl tillbaka i Ljungby, låste jag upp dörren och vad fanns på golvet om inte ett brev. Brevet var från Berit! Maria frågade från vem det är och jag svarade ärligt, medan jag läste brevet, läste Maria mitt ansiktsuttryck och tårarna rann på hennes kinder. Hon insåg misstaget i att komma tillbaka med mig.

Är det nu slut med min skam? Nej, ännu dummare än så kan man vara. Vi bokade flyg för Maria tillbaka till Jugoslavien. På vägen till Copenhagens flygplats höll Maria på att pilla på mig. Jag mot bättre vetande sa inte emot utan hon fick hålla på. Vi stannade på en undan skymt parkeringsplats och hon fortsatte och jag sa inte emot och vi hade sex en sista gång, helt idiotiskt. Jag förstår henne men varför gjorde jag det? Fåfänga tror jag.. Obetänksamhet, egoism? Då insåg jag det inte men nu vet jag att det jag gjorde var fel, så fel.

Senare genom åren fick jag veta att Maria är gift och har tre barn varav en dotter som är två eller tre månader äldre än min äldsta. Ni förstår säkert mina frågor och funderingar. Svaret lär jag dock aldrig få, den tar Maria antagligen med sig till graven.

Väl på flygplatsen så föreslog Maria att vi ska avlägga ett löfte till varandra, och det var att:

När vi blir gamla och ensamma så lovade vi att söka upp varandra..