Tiden går så fort...
Det var länge sen jag skrev och ännu längre sen jag skrev om mitt liv. Yngsta frågade idag hur går det med bloggande pappa? Inte så bra just nu, men man måste försöka avsluta det jag påbörjade, så enkelt är det.
Så nu fortsätter det:
Tänk vad märkligt det kan bli, snart är det 28 december, det är ett datum jag kommer i håg varje år men nu för tiden minns jag inte varför det ända jag vet säkert är att det har med Maria att göra...hon fyller år den 10 december det kommer jag ihåg men de andra grrrrrrrrrrrr, irriterande!!!!!
Men hur det än är så kom Maria aldrig tillbaka i mitt liv, minerna har jag kvar på gott och ont, men jag har inte och kommer aldrig att glömma henne..........
Berit, från 1978 och fram till 1996 det blir rätt så många år tillsammans och jag var säker att vi kommer att åldras tillsammans....men inte. Jag antar att ödet (som jag i övrigt inte tror på) har hunnit ikapp mig.
Nej ni, inte tänker jag gnälla eller beklaga mig, det vore inte rätt. Jag undrar bara hur mycket en människa tål egentligen, fy katten det är mycket det.
Hur går man då vidare, jo, man lär sig att inte vända sig om det är livsfarligt, tro mig. Jag vet. Man kan inte hjärntvätta sig själv, man bara lastar allt i sin ryggsäck, sträcker på ryggen och bär den med stolthet, det funkar, i alla fall för mig.
Det bästa minns man det tråkiga tänker man inte på. Och det bästa i mitt liv fick jag faktiskt från Berit. Två underbara flickor Rebecca som är 20 och Susann som är 30 utan dem så tror jag inta att jag levt idag. Dessa flickor är kärlek, hopp, tro, önskan, längtan, glädje, ja, ALLT.
Tufft var det att vara ensam pappa sen 1996 men det var värt vartenda minut och jag skulle kunna göra om detta igen och igen och igen och ........
1996 började allt att rasa, jag var den sista som insåg att min Berit var sjuk, mycket sjuk. Fram till dess var jag lycklig och glad, framåt, ambitiös orädd och oövervinnelig ALLT för min familj som tyvärr börjad bli till spillror...min straff eller vad det nu var, om jag förtjänade det eller inte? Vem har rätt att döma och vem har för fan rätt att straffa.........
Jag mår så.....
Hoppas för sjutton att det blir bättre snart!
Hoppas ni har det bättre!
Kram
Så fel man kan ha, 2!
Nej, allt som glimmar är inte Guld. Jag läste i Växjö och Maria var hemma i vår fina tvåa. Jag fick ersättning från F-kassan under studierna men behövde bilen för att pendla emellan. Jobb, jobb.. Det finns inget annat som ger pengar. Jag gick tillbaka till bostadsföreningen (ni minns detta med 1-a 2-a osv) och fick faktiskt jobb, att städa trappuppgångar i min bostadsområde. Mycket jobb och BRA betalt så jag kunde skaffa bil, en gammal men fungerande SAAB 99.
Maria & jag gifte oss på Jugoslaviska konsulatet i Malmö. Allt eftersom tiden gick insåg jag att det inte var lätt att bo tillsammans med någon. Det var en sak att sällskapa med någon och ett helt annat att dela allt med varandra, från brödlimpa till toalett stolen. Det fungerade inte, inte alls, mellan mig & Maria. Vi var helt enkelt för unga, oerfarna och så faktum att Maria kommer från en rik familj gjorde inte saken bättre. Vi gled ifrån varandra mer och mer.
Under försommaren 1978 träffade jag en tjejkompis. Det var väldigt skönt att ha någon att prata med, någon som verkade förstå en. Jag märkte att jag började bli kär i henne. Nu var det definitivt slut mellan Maria och mig. Men så enkelt är det inte. Det är nu man gör dem värsta fel i sitt liv, inte mot sig själv men mot Maria. Jag är skamsen än idag och har dåligt samvete för det jag gjorde.
Så här gick det till. Maria och jag bestämde (eller snarare jag) att skiljas och så blev det. Hon var ju väldigt ledsen men jag insåg inte hur ledsen, jag var ju ny-kär. Maria åkte tillbaka till Jugoslavien och jag kände mig fri.
Sökte upp min kära men utan resultat, hon svarade inte på mina brev eller mina telefonsamtal och jag var förkrossad, gud straffar somliga direkt tänkte jag då. Försökte söka Berit (min "tjejkompis") men utan resultat. Förtvivlad började jag tänkta på Maria. Utan att tänka mig för, utan bara tycka synd om mig själv satte jag mig i bilen och skulle iväg och hämta Maria tillbaka.
När jag kom till Helsingborg var det redan sent på natten. Berättade till mor vad som hänt och att jag funderade på att åka och hämta Maria tillbaka. Frågade om jag inte kunde sova över hos mor och tänka igenom det hela.. men, det fick jag inte. En pläd fick jag och sova kan du göra på vägen när du känner dig trött, sa mor.
Stött i kanten blev jag, tog pläden, hoppade i bilen och körde i ett till Novi Sad och Maria. En resa på drygt 140 mil, jag stannade bara för att tanka. Har sovit dåligt redan dagarna innan så väl framme var jag slut. Tackade ja på frågan om jag vill ha kaffe, satte mig i soffan med en jätte glad Maria bredvid och somnade.
Resan tillbaka blev något lättare, då var Maria med.
Väl tillbaka i Ljungby, låste jag upp dörren och vad fanns på golvet om inte ett brev. Brevet var från Berit! Maria frågade från vem det är och jag svarade ärligt, medan jag läste brevet, läste Maria mitt ansiktsuttryck och tårarna rann på hennes kinder. Hon insåg misstaget i att komma tillbaka med mig.
Är det nu slut med min skam? Nej, ännu dummare än så kan man vara. Vi bokade flyg för Maria tillbaka till Jugoslavien. På vägen till Copenhagens flygplats höll Maria på att pilla på mig. Jag mot bättre vetande sa inte emot utan hon fick hålla på. Vi stannade på en undan skymt parkeringsplats och hon fortsatte och jag sa inte emot och vi hade sex en sista gång, helt idiotiskt. Jag förstår henne men varför gjorde jag det? Fåfänga tror jag.. Obetänksamhet, egoism? Då insåg jag det inte men nu vet jag att det jag gjorde var fel, så fel.
Senare genom åren fick jag veta att Maria är gift och har tre barn varav en dotter som är två eller tre månader äldre än min äldsta. Ni förstår säkert mina frågor och funderingar. Svaret lär jag dock aldrig få, den tar Maria antagligen med sig till graven.
Väl på flygplatsen så föreslog Maria att vi ska avlägga ett löfte till varandra, och det var att:
När vi blir gamla och ensamma så lovade vi att söka upp varandra..
Min barndoms jul. . .
Det är så fint med all Julstök där och var.
Glada minnen i affärerna, på gatan i hissen, ja överallt.
Osökt går mina tankar tillbaka till min barndoms tid. Hur firade man jul och Nyår då?
Man tog en promenad runt stan. Jag drog mössan djupt över öronen, min slitna jackan gjorde så gott den kunde för att värma mig. Skorna, om man kunde kalla dom för det höll i alla fall ihop ett tag till men de var ganska kalla så där utan strumpor.
Med halvtfrusen blick svepte jag över de pyntade fönstrena. I detta hus fanns en lysande ängeln i en annan vaktade tomten på trappan med sitt stora leende. Genom ett annat fönster såg jag barnen öppna Julklapparna intill Julgranen medan pappa, antar jag, kramade mamman. Alla var så glada och lyckliga.
Kram från Zack
Så fel man kan ha!
Äntligen i Sverige och Helsingborg. Oj vad glad man blev. Men lyckan var kortvarig. För det första så är man ju van att försörja sig själv. Att ha något eget, om så bara ett rum likaså. Att styra och ställa över sitt liv inte minst.
Det visade sig också att det var en sak att kila stadigt med Maria och en helt annan femma att bo tillsammans med henne.
How ever, så fick jag jobbet på Nya Hotellet i Ljungby. Tänkte, nu börjar det roliga. Men inte, vi fick jobba rejält både Maria och jag och bo i ett rum på hotellet. Nej, så här har inte jag tänkt mig det hela. Vi stod ut bara sex månader, varför? Ju, det visade sig att jag inte var anmäld någonstans, alltså vi jobbade svart och Maria fick inte betalt för jobbet, husrum & kost, det var hennes lön.
Besviken arg och lite annat beslöt jag att ändra på det hela. Kontaktade försäkringskassan och förklarade hur det stod till. Resultat ett, förlorade jobbet. Resultat två, vi hade inga pengar. Resultat tre fick packa väskor och lämna rummet. Minst sagt dålig start, som grädde på moset kunde man inte språket.
Ingen avundsvärd situation Maria och jag befann oss i.
Då insåg jag att vi faktiskt har kommit till det förlovade landet uppe i norr. USA, bullshit ,nå inte, Sverige var då i alla fall det förlovade landet. Försäkringskassan hjälpte oss med att skicka oss till socialen, där hjälpte de med ALLT, när jag väl med tolk hjälpen förklarande situationen.
Vi fick hjälp ekonomiskt, hjälp med bostaden men framför allt fick vi börja på då varande AMU nu Lärnia att lära oss språket. Där träffade man nya människor framför allt invandrare som man själv men även andra svenskar. Då jag inte hade någon utbildning började jag läsa till bilmekaniker i Växjö.
Nu började det äntligen hända saker. Jag vet att jag bör ha sökt hjälp hos mamma i Helsingborg men vad gör man när man hela livet fick klara sig själv. Det handlade inte bara om stolthet, jag tog med mig min kvinna med och enligt det som jag lärt mig var det mitt ansvar att skapa förutsättningar för våran liv tillsammans.
Så det var bara att kavla upp ärmarna och jobba av bara farten. Man är sin egen lyckans smed. Så är det alltid och så kommer det att förbli.
Möte med far
Det var skönt att vara hemma. Mamma ringde med jämna mellanrum och hjälpte till med frågor angående arbetstillstånd och förutsättningar att komma till Sverige. Ansökan lämnade jag på Svenska Ambassaden i Belgrad. Det skulle ju ta sin tid sa de där på Ambassaden.
Maria och jag var överens om att je oss i väg tillsammans. Oj vad jag var impopulär bland hennes släkt, men det kunde jag förstå. Men vi älskade varandra och det gick inte att hindra oss. De alla nej sägare hade kvar att hoppas på var att jag inte skulle få Arbetstillstånd.
Två månader efter besöket hos mamma satt jag då en kväll i foajé baren på teatern med mina kompisar. Ett hård och råbarkad gäng uppväxt på gatan och som det inte vara att leka med. De flesta av de var 6 år eller mer äldre än jag.
Vi satt och småpratade då min far kom i lokalen. Han kom till våran bord och grabbarna stelnade till medan far frågade om jag har råd att bjuda på en konjak och bad mig komma till hans bord.
Jag gick till baren, beställde konjak och med glaset i handen gick jag och satte mig mittemot honom. Ja ha sa far, hörde att du funnit din mor och att du var och hälsade på! Ja svarade jag. Så nu är du lyckligare du, sa han. Lyckligare och lyckligare sa jag men nu vet jag att hon lever i alla fall. Ja ha sa far och ni hade mysiga pratstunder och mor din har väl berättat saker och ting. Ja sa jag vi pratade mycket. 20 år drygt är mycket att ta igen, tycker inte du det, frågade jag far?
Så du tror på henne sa far uppretat? Nej svarade jag, jag tror ingenting men det var rätt att även höra vad hon hade att säga, det är aldrig ens fel att två träta sa jag. Argt som själva fan reser far sig från stolen och säger: "Så du menar att jag ljuger!" Samtidigt träffar hans knutna näve mig rakt i ansikte så huvudet höll på att trilla av. Bakom mig flög stolarna upp när kompisarna reste sig i begrepp att ge se på far. Med min vänstra hand gjorde jag en rörelse som fick dem att stanna upp, med den högra greppade jag konjak glaset och med en otrolig styrka som jag aldrig tidigare känt krossar jag glaset framför fars ansikte och sa till honom att det är sista gången han rest handen på mig. En gång till så är du en död skit sa jag vände mig om och gick. Detta hände 1976. Nästa gång jag stod med min far ansikte mot var 17 år senare.
Grabbarna var arga som bara den och undrade hur länge har jag tänkt låta han slå mig men jag sa att det var sista gången! Och vi lade denna händelsen bakom oss.
Tiden gick och arbetstillståndet dröjde tills jag äntligen 11 månader senare blev kallad till Ambassaden i Belgrad. Jag fick ta med mig passet bilder och en del andra dokument och väl framme fick jag höra att Migrationsverket fattade beslut om att jag fick komma till Sverige. Beslutet var på ett år till att börja med. Och du sa dem till mig. Du får tacka din mor för det, hon har skrivit ett brev till Konungen och det är han som påverkade beslutet. Det är svårt att komma till Sverige idag, du hade tur pojke, sa handläggare!
Så tidigt på morgonen satte vi oss i bilen, dagen innan kom min styvfar från Sverige för att hämta mig och Maria. Mot kvällen den 3 i sjunde 1977 var vi äntligen i Sverige och hos min mor.
God morgon Bloggisar.
Zack
Min resa tillbaka
styvfar tog ledigt och jag kan ju sova på tåget så det är OK.
Mamma önskade att jag ska komma tillbaka och vara med dem men trots att jag är rätt så snabb på att fatta beslut bestämde jag mig att tänka igenom det hela först. Bara att smälta allt det nya som att plötsligt ha en mor var ju i sig väldigt mycket och så hade jag ju ett liv innan trots allt.
Maria, jobb och vänner, jag hade det bra, det är bara för mammas skull som jag eventuellt åker tillbaka. Nej, jag kan inte påstå att det var ett lätt beslut att riva upp sina rötter och börja om på nytt i ett helt främmande land, men kan tillstå att tanke kittlade mig något kolossalt.
Jag har aldrig tyckt om avsked och inte denna gång häller. Det var tungt att lämna den smärta rara kvinnan som var min mor. Väl på tåget vinkade jag en gång vände mig och gick i kupén.
Jag brukar inte fästa mig för det som var och lämnar det dit hän. I dag lever jag, imorgon med, men hur länge är det ingen som vet. Fånga dagen och gör det bästa av den som om den var din sista.
Då lever man livet och inte tvärt om.
Den monotona ljudet från rälsskarvarna fick mina ögon att kännas än tyngre och jag somnade sakta. Vaknade av att drömma om min "käre" far. Tänkte som så att det är bäst att undvika han så att känslorna hinner lägga sig lite så att jag lättare kan hålla löfte jag gav till min styvfar.
Samtidigt bestämde jag mig att lämna landet om Maria vill följa med.
När jag var i Berlin för tåg byte ringde jag mamma och meddelade mitt beslut.
Mamma var glad och sa att hon ska göra allt som krävs om hon så måste på knäfalla inför kungen så gör hon det. Hon berättade vidare hur jag måste göra och att hon kommer att skicka all information till mig med brev.
Jag bytte tåget och resan fortsatte. Jag kände att magen skruvade på sig och tankarna började rikta in sig på min far. Sanningen stund är snart inne. Det ända jag var säker på var att jag inte ska lyfta min hand mot han. Det tysta föraktet kommer att kännas mer, svida mer om han nu har något samvete alls.
Medan tåget visslade i natten närmade jag mig sakta men säkert gränsen till mitt land. Det slog mig att jag gjorde mer tillsammans med min styvfar under dessa par tre veckor än jag fram till då gjort tillsammans med min egen far. Kände att jag ler men min blick som jag såg i tåg fönstret var ful av förakt mot min egen far.
Kl. 11 på morgonen var jag framme i min barndomsstad och på pärongen väntade min älskade Maria. En lång kyss och jätte stort kram, tillsammans gick vi nu vidare mot en ny dag.
Det finns tre länkar gömda i detta inlägg.
Vars går dom?
Tiden går fort....
Tiden flög i väg och snart var det dags att åka tillbaka till min verklighet. Dagen innan avresan frågade då min styvfar om jag vill åka med och se på hans dröm bil. Visst var jag nyfiken på åket så vi åkte till en bil affär. Väl framme så stod den där. Vit som en duva och snygg som f**. När vi väl begrundat exteriören satte vi oss i bilen. Efter en stund så sa min styvfar allvarligt: ? Hör du unge man, det var och är tråkigt det din mor fick stå ut med när hon var ung. Jag kunde inte undgå din blick. Jag kunde inte heller undgå att se hur sammanbiten du var efter att din mor berättade om hur det var. Din mor kommer att göra allt för att du ska kunna komma till Sverige om du så önskar. Jag kommer att hjälpa er så gott jag kan men du måste lova mig att inte göra någonting dumt när du kommer tillbaka till Jugoslavien. Ingen hämnd, inga dumheter alls, det är inte värt detta och du löper stor risk att inte kunna komma hit till oss om du ställer till med någonting där hemma.? Jag lovad att jag ska hålla mig i skinnet och så gjorde jag. Nästa dag var det då tid för resan hem. Åter igen kunde jag konstatera att gott är kort. All tre hoppades vi på att vi snart kommer att ses igen men det tog ett helt år och då, äntligen.
Men, först ett helt år där hemma. Jag kommer förmodligen att möta min "käre" far. Han har säkert hört att jag åkte till Sverige för att möta min mor. Kommer han att gilla det...knappast, men det återstår att se.....
Mamma är bäst...men någon ska dö!
Det var ju många frågor jag ställde och än fler som fanns i luften men var inte lätta att ställa. Varför har jag inte haft någon mor under dryga 21 år? Hur känslig är frågan, ska jag ställa den? Jag vet att pappa var militär och hade stor makt men var den så stor att den kunde hålla en mor borta från hennes barn?
Som sagt jag undrade en hel del.
En kväll efter att mamma lagade Torsken som min styvfar och jag fångade nere i hamnen och vi avnjöt maten satt vi i vardagsrummet. Jag låg på soffan och lyssnade på LP-n "The War of the Worlds" av och med George Orson Welles. Skrämmande välskriven radio drama.
Då plötsligt kände jag att mamma tittade intensivt på mig, jag tog av hörlurar och hon undrade om jag lyssnat klart, det hade jag. Hon flyttade sig till fotöljen närmare mig och sa att hon gärna vill berätta om hur det var för så där 20 år sedan. Jag satte mig upp och tittade på henne både oroligt och nyfiket. Kommer jag äntligen att höra sanningen?
Och då började hon:
"Jag ville egentligen aldrig gifta mig med din far. Min mamma tyckte att jag ska göra det för att han är militär (trygghet, ekonomi) & uniformen var han väldigt stilig i. Jag svarade att om han är en så fin parti så får hon gifta sig med han, en örfil var hennes svar och jag bråkade aldrig mer om det.
Jag var väldigt ung och oerfaren och det kostade en hel del, denna oerfarenhet. Jag visste dock vad jag ville göra med mitt liv. Men så blev jag gravid. Mamma, din far och omgivningen firade och jag började känna mig väldigt glad.
Din far började väldigt tidigt att besöka andra kvinnor för man var väl inte så vacker då i alla fall inte för honom. När det var dags för BB fanns han inte där. Väl tillbaka hemma (vi bodde hos min mor) ville han hoppa på mig direkt. Det fick han inte och med tanke på vad han gjorde under graviditeten så fick han också gå för gott.
Bara några dagar senare kom han tillbaka till synes skamsen och ångerfull och ville ge det hela en ny chans. Jag trodde inte på han men lät han komma in. Efter lite prat försökte han igen komma mig nära. Jag avvisade han men utan resultat. Han sa att jag aldrig kommer att få behålla min son och inte heller få några flera barn, han våldtog mig först, sen sparkade han mig sönder och samman.
När jag vaknade på sjukhuset fick jag besked att jag inte kommer att kunna få flera barn, de var tvungna att plocka det mesta där nere tyvärr.
Jag repade mig så småningom och försökte att åtminstone få se dig, hålla dig en stund och ge dig saker eller godis och liknande. Jag hade inget jobb, gick skola, ekonomi var dålig så myndigheterna lät han ta hand om dig. Han hade redan ny kvinna och bostad så han fick vårdnaden.
Tiden gick och jag fick se dig växa på avstånd. Så ofta jag bara kunde besökte jag dig när han var på jobbet. Det gick till en början, ibland fick du vara med mig och när han sen kom att hämta dig grät vi båda.
Om det hade hänt att han upptäckte att jag försökte kontakta dig under annan tid än den som var "laglig" åkte jag på stryk, men det var inte så farligt för jag fick ju i alla fall träffa dig. Efter ett sådant möte som han inte kände till så berättade din styvmors mor att trots att du var så liten som knappt tre år så var det inte bara mig han slog utan att du också fick din beskärda del. Då beslutade jag att inte träffa dig mer och hoppades att den dag då du står på dina egna ben och inte är beroende av han då kommer du till mig. Det var lång väntan men jag är obeskrivligt glad att du äntligen är här hos mig."
Huh, vad säger man, vad kände man, jag kramade mamma hårt i vi grät en stund.
Jag bestämde mig att njuta av tiden jag har kvar hos henne.
Men när jag kommer tillbaka till Jugoslavien
ska kniven fram och någon kommer att dö!
Helsingborg
Nu var det bara att sätta sig i bilen, min första resa i det nya landet. Sittandes i baksätet kände jag mig som en kung. Mindes att jag tänkte att synd att jag inte har flera ögon att se till med. Det var så mycket att se. Och känslan sen, hur kändes det att komma från en land som er 50 år eller mera efter Sverige när det gäller utvecklingen? Jag ska säga er att det kändes som att äntligen komma ut från en lååååååång och svart tunnel och äntligen se ljuset. Nog reste jag mycket redan innan men det gick inte att jämföra med det jag sätt förut. Österrike, Ungern och då särskilt Bulgarien har i dena tid 1976 precis som dåvarande Jugoslavien varit långt efter på alla fronten om man jämför dessa länder med Sverige.
Jag tyckte i alla fall att jag hade kommit till det förlovade landet. Paradiset.
Det tog par timma r att köra sträckan till Hbg för vi stannade och tog fika och det blev ju förstås mycket att prata om men vi hade inte bråttom. Till slut så var vi framme. Annerovägen 28 A i helsingborg
Jag pratade med min döda mor.
Redan nästa dag lånade jag bilen igen och åkte till Backa Topola, alltså det lilla samhälle jag var född i. Hittade huset mormor bodde i och knackade på. En äldre dam öppnade, kramade om mig och livet började på nytt. Vi satt och pratade och då ringde hon till min mor. Jag fick luren och på andra sidan hörde jag en mild röst, något spänd men glad. Ganska fantastiskt egentligen, jag pratade med min "döda" mor. Allt gick så fort tyckte jag, så mycket nya främmande känslor vaknade inom mig och frågor? Frågor hade jag i massor.
Väldigt fort blev det bestämt att mamma ska skicka biljetter så att jag kan åka och hälsa på. Resan kommer att ta ett par dagar men gissa om det var mödan värt. I all förvirring så fick jag inte med mig bild på min mor. Men hennes adress kommer jag aldrig att glömma. Adressen var Annerovägen 28 A i Helsingborg. Jag ska åka verkligen långt. Mamma and Sweden here i come! Vad är det jag kommer att möta i det nya landet så långt borta? Kommer jag att bli besviken, glad, lycklig? Jag bestämde mig i alla fall att åka dit med öppet sinne. Med mig hade jag en liten present till mamma som mina kamarater sammlade pengar till, en fin dam klocka. Alla tyckte att det är spännande. Ingen, precis som jag visste att min mor var i livet. Det fanns bara en som inte var glad, min "kära" far. Han viste att jag kommer att få veta sanningen eller otminståne få möjligheten att se och höra "medaljens" bak sida.
Så nu var jag på väg till mamma.
På väg till Sverige
Då var det dags, från Novi Sad genom Ungern, Österrike, Tyskland och till slut Sverige och Trelleborg. Mamma orkade bara inte vänta i Hälsingborg utan hon och min styvfar åkte ner till Trelleborg för att möta mig.
Min längsta resa fram till då och jag som älskar att resa. Njöt av varenda stund utom på båten mellan Sasniz och Trelleborg. Det gungade väldigt mycket och jag hade inga sjösjuke piller så jag var väldigt sjösjuk. Jag gjorde visserligen ett tappert försök att lämna tåget och gå upp och se mig omkring men efter två trappor fick jag vackert ge mig och gå tillbaka till tåget. Högre upp på båten gungade det bara mer. Väl tillbaka på tåget försökte jag och lyckades somna. Nu är jag framme i Trelleborg, öppnade fönster och tittade ut över folkmassan på stationen. Min blick letade sig genom massan och jag hoppades se min mor. Det var lite svårt, någon bild på mamma hade jag inte med men ändå så stannade min blick på en kvinna och jag kände med hela min kropp att det var hon, Jag släppte henne inte med blicken och när våra ögon möttes visste jag att hon var min mor.
Fick jag krama mamma no inte det var ju kontroll hit och dit, och så hade jag för mycket present sprit med mig (som jag för övrigt fick hälla bort inför tullpersonalen) men till slut fick jag passera. Äntligen fick jag krama min mamma, länge, väldigt, väldigt länge. Vilken underbar känsla, det går faktiskt inte att beskriva med ord det kan man bara uppleva. Jag minns bara att jag hade väldigt svårt att släppa henne som om jag var rädd att hon ska försvinna eller att jag ska vakna ur den underbara drömmen som var sann.
Äntligen, efter 21 långa år har jag äntligen funnit min mor.
