City Of The Day

Det var skönt att äntligen vara tillbaka i Novi Sad.

Maria väntade på järnvägsstationen, bar hon viste att jag kommer och inte fick hon berätta för någon annan. Vi kramades hårt hon grät och jag tröstade oss båda med att det är över.

Till kvällen ordnade Maria liten fest för våra närmaste vänner. Stämningen var fin men någonting fattades. Vi viste alla vem det var men vi pratade inte om det. För knappa två veckor sen var dom alla på Boras begravning.

Det var ju över men jag blev aldrig mer den person de kände till. Civila kläder kändes inte som de brukar och det man kände inom sig fick stanna där. På jobbet var allt som vanligt och livet började återgå till det "normala" om det nu någonsin blev det igen. Jag kände hur bitterheten i mig växte för var dag som gick. Jag fick inte berätta vad jag varit med om.

Hyckleri tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Tankarna i mitt huvud var mörka och tunga. Nätterna var korta och besvärliga. Satt väldigt ofta i mitt mörka rum och rökte. Varför ska jag få leva? Frågan ekade i mitt sinne och min vardag blev tyngre och tyngre. Till slut bestämde jag mig att jag måste försöka hitta min riktiga mors grav. Man sa till mig att hon var död. Jag viste var jag var född, lånade en bil och åkte dit.

Jag letade febrilt överallt, besökte myndigheter och till slut någon gång omkring 10 på kvällen fick jag ge upp. När jag var på väg ut ur staden vinglade plötsligt en person framför bilen, det var precis så jag inte körde över han. Jag stannade bilen och gick ut för att se hur det gick för han. Han var helt OK och bad om ursäkt för det han ställde till med. Ledsen och besviken över dagens misslyckande att hitta spår efter min mor viftade jag bara avvärjande och sa att det är inga problem och tänkte sätta mig i bilen och åka vidare.

Då, hör och häpna, frågar manen om jag kan tänka mig skjutsa han till buss stationen. För ett ögonblick tyckte jag att det var det fräckaste men sa till han att: "visst, hoppa in" och vi åkte i väg. Medan jag körde tittade han på mig så där på snedden och konstaterade att jag inte är från stan, för annars skulle han känna igen mig, Jag känner ju varenda kotte i den här hålan sa han och sen undrade hang vad jag gör här. Hälsade jag på någon eller är jag bara på genomresan. Besviken som jag var berättade jag kort vad det rörde sig om.

Han sa då till mig: Hör du pojk, istället för att vara förbannad på mig för det jag nästan ställde till med skjutsar du mig till bussen. Du var mig en snäll fan".

Han plockade fram en skrynklig servett och bad om mitt namn och adress , mammas namn och sa: Jag ska ge igen pojk, ge mig två veckor så kommer jag att hitta din mor, det lovar jag. Visst tänker jag, prata det är du bra på , men jag gav honom mitt adress och mammas namn så han blir tyst. Släppte av han vid buss stationen och åkte vidare.

Fyra dagar senare när jag gick till jobbet blev jag stoppad av dörrvakten som sa att jag har ett brev.

Brevet var från fyllon jag höll på att köra över, HAN HITTADE MIN MORMOR.

Fortsättningen följer

Zack