Livet är en tidsinställd Bomb!
mina bloggisar. Jag brukar inte gärna berätta om denna period i mitt liv för det väcker mycket starka känslor inom mig. Det är kanske dags att ändra på det och berätta. Detta inlägg kommer förmodligen att bli min längsta. Jag berättar alltihopa här och nu. Livet är märklig kan man gott säga. Just som jag hadde det skönt, bra jobb underbar tjej, kanon kompisar och just då så SMALL det. I brevlådan hittade jag kallelsen till mitt militära tjänst.
I mitt land är det så att en kille inte ses som en man innan han fullgjort sin militär tjänst. Man ställer till med stor fäst för vänner och släkten och man firar långt in på natten. Systrar och mödrar gråter medan fäder håller masken och går runt som tuppar eftersom deras son ska till lumpen och bli en man. Mödrarna och systrarna och även min Maria grät för de var rädda att man kanske inte kommer tillbaka.Det var ju förstås meningen att man kommer hem efter 18 månader tjänst, men som det senare visade sig hemkomsten var inget man kunde ta för givet.
Jag hadde lite tur för tre andra kompisar blev också inkallade. En av dom var min mycket god vän Bora. Bora är en sådan person som kunde få dom döda att skratta. Tjejerna var rätt så galna i honom, så han hadde ingen fast relation. Fri som en fågel brukade han säga.
Och turen den höll isig, vi blev alla utplacerade på militärutbildning i Rijeka i den delen av forna Jugoslavien som i dag är Kroatien. Tufft var det, förbannat tufft men vi klarade oss väldigt bra. Efter sju månader hade vi tävlingsskjutning och mitt resultat resulterade i två veckor permis.
Prickskytte, hög-hastighets kula och 800 meter, det var min specialitet. Ut över det så fick vi förstås lära oss mycket annat, bl. a. fick jag mitt körkort i lumpen. Disciplinen var hård, det fanns bara två svar som man kunde ge till sin överordnad: Ja Kapten eller jag är sjuk. Vid det senare var det sjukan som gällde och visade sig då att man inte är sjuk, då du hm, det vill ni nog inte veta tror jag. Jag kan säga i alla fall så här mycket. "Var man inte sjuk när man gick dit så var man sjuk efteråt."
Jag hadde lite tur för tre andra kompisar blev också inkallade. En av dom var min mycket god vän Bora. Bora är en sådan person som kunde få dom döda att skratta. Tjejerna var rätt så galna i honom, så han hadde ingen fast relation. Fri som en fågel brukade han säga.
Och turen den höll isig, vi blev alla utplacerade på militärutbildning i Rijeka i den delen av forna Jugoslavien som i dag är Kroatien. Tufft var det, förbannat tufft men vi klarade oss väldigt bra. Efter sju månader hade vi tävlingsskjutning och mitt resultat resulterade i två veckor permis.
Prickskytte, hög-hastighets kula och 800 meter, det var min specialitet. Ut över det så fick vi förstås lära oss mycket annat, bl. a. fick jag mitt körkort i lumpen. Disciplinen var hård, det fanns bara två svar som man kunde ge till sin överordnad: Ja Kapten eller jag är sjuk. Vid det senare var det sjukan som gällde och visade sig då att man inte är sjuk, då du hm, det vill ni nog inte veta tror jag. Jag kan säga i alla fall så här mycket. "Var man inte sjuk när man gick dit så var man sjuk efteråt."
Väl, när utbildningen blev klar blev vi utposterade runt om i landet. Bora och en ny funnen vän i Rijeka och jag hamnade i Maribor i nuvarande Slovenien och gränsposteringen. Det är nu helvetet började, ett ED är ett ED och jag kan inte förmå mig att berätta det som man inte fick berätta då. Våran bas var i Maribor men där var vi nästan aldrig, gränsen var vårt hem.
Vår uppgift var att sydda landets gränser och dess invånare om så krävs med livet som insats. Jag var väldigt stolt över min uppgift och gjorde den väl. Tiden gick och vi var med om både det ena och det andra. Nya ärr och nya erfarenheter fick vi. För varje månad som gick gjorde man en hack i kammen. När det blev kvar bara ett hack att göra eller mer exakt 13 dagar innan jag skulle mucka så hände det. Larmet gick klockan två på naten, vi klädde på oss och rusade förbi ammunitionslagret och kunde konstatera att det var skarp ammunition vi fick och jag fick min special bössa i stället för automatvapen som jag hadde nästan alltid. Nackhåren reste sig och jag insåg att det är alvar. Uppdraget var att omringa en del olämpliga personer i ett skogsparti och om möjligt ta dom levande. Vi fick mycket tydliga order om att se till att ha säker skydd och framför allt att inte skjuta utan order om det. Jag gjorde som jag blev tillsagd och fann en plats ca: 250 m från målet valde ut mitt mål och väntade.
Bora som var närmast männen kunde inte hålla sig i skinnet ,han min älskade pajas och glädje spridare. Männen på andra sidan upptäckte han, en kort salva genomborrade natten och min vän fanns inte mer.
Jag såg skytten från min plats där jag satt i säkerhet. Behövde bara krama avtryckaren men kaptenen intill mig höll hårt i min arm medan tårarna rann så som de aldrig mer kommer att göra. Gjorde jag rätt som lydde order hadde Bora levt om jag skjutit.......dessa frågor plågade mig i fem långa år. Ofta vaknade jag skrikande på nätterna, drömde om att jag är inkallad på nytt och samma uppdrag måste jag göra.
En vecka senare fick jag höra att min andre vän som blev inkallad samtidig är också död, blev överkörd vid en utryckning. Fy fan, vi var ju så unga med hela livet framför oss. Väldigt besviken, upprörd, uppgiven vägrade jag lyda order nästa gång, resultat en vecka i flängelsen, kontenta, tre veckor förlängning av min tjänst. Kommer detta helvete aldrig att ta slut. Tre veckor gick sakta väldigt sakta, jag pratade inte med någon bara lydde order, knappast åt och det ända som höll mig uppe var Marias brev som mot slutet var flera brev per dag.
Jag såg skytten från min plats där jag satt i säkerhet. Behövde bara krama avtryckaren men kaptenen intill mig höll hårt i min arm medan tårarna rann så som de aldrig mer kommer att göra. Gjorde jag rätt som lydde order hadde Bora levt om jag skjutit.......dessa frågor plågade mig i fem långa år. Ofta vaknade jag skrikande på nätterna, drömde om att jag är inkallad på nytt och samma uppdrag måste jag göra.
En vecka senare fick jag höra att min andre vän som blev inkallad samtidig är också död, blev överkörd vid en utryckning. Fy fan, vi var ju så unga med hela livet framför oss. Väldigt besviken, upprörd, uppgiven vägrade jag lyda order nästa gång, resultat en vecka i flängelsen, kontenta, tre veckor förlängning av min tjänst. Kommer detta helvete aldrig att ta slut. Tre veckor gick sakta väldigt sakta, jag pratade inte med någon bara lydde order, knappast åt och det ända som höll mig uppe var Marias brev som mot slutet var flera brev per dag.
Till slut blev jag fri. En ny människa lämnade bakom sig de tunga porten till kasernen och ingenting blev som förr.
En ung glad och lycklig kille gick in
och en mogen drygt 20 år gammal
något bitter och besviken
men stolt man kom ut.
Men tiden läker alla sår så även mina men det är en helt annan berättelse.
Ha en bra dag mina bloggisar.
En ung glad och lycklig kille gick in
och en mogen drygt 20 år gammal
något bitter och besviken
men stolt man kom ut.
Men tiden läker alla sår så även mina men det är en helt annan berättelse.
Ha en bra dag mina bloggisar.
från Zack
Kommentarer
Det lät som en jobbig värnplikt.. och nu (här) är det ju bara att säga att man inte vill så slipper man!
*****************************************************************************************
Postat av: Zack
Postat av: Zack
Ja det var det, dess värre. Det gav dock mycket erfarenhet och insikt skapade värderingar och kanske gjorde mig till den jag är idag.
tc
Postat av: Linda