Tiden går så fort...
Vad skall man säga, det är så att man inte hinner vända sig om så är man 55, gammal? nej känner mig inte så. En känsla dock är att jag skulle önska ha hunnit med mer.
Det var länge sen jag skrev och ännu längre sen jag skrev om mitt liv. Yngsta frågade idag hur går det med bloggande pappa? Inte så bra just nu, men man måste försöka avsluta det jag påbörjade, så enkelt är det.
Så nu fortsätter det:
Tänk vad märkligt det kan bli, snart är det 28 december, det är ett datum jag kommer i håg varje år men nu för tiden minns jag inte varför det ända jag vet säkert är att det har med Maria att göra...hon fyller år den 10 december det kommer jag ihåg men de andra grrrrrrrrrrrr, irriterande!!!!!
Men hur det än är så kom Maria aldrig tillbaka i mitt liv, minerna har jag kvar på gott och ont, men jag har inte och kommer aldrig att glömma henne..........
Berit, från 1978 och fram till 1996 det blir rätt så många år tillsammans och jag var säker att vi kommer att åldras tillsammans....men inte. Jag antar att ödet (som jag i övrigt inte tror på) har hunnit ikapp mig.
Nej ni, inte tänker jag gnälla eller beklaga mig, det vore inte rätt. Jag undrar bara hur mycket en människa tål egentligen, fy katten det är mycket det.
Hur går man då vidare, jo, man lär sig att inte vända sig om det är livsfarligt, tro mig. Jag vet. Man kan inte hjärntvätta sig själv, man bara lastar allt i sin ryggsäck, sträcker på ryggen och bär den med stolthet, det funkar, i alla fall för mig.
Det bästa minns man det tråkiga tänker man inte på. Och det bästa i mitt liv fick jag faktiskt från Berit. Två underbara flickor Rebecca som är 20 och Susann som är 30 utan dem så tror jag inta att jag levt idag. Dessa flickor är kärlek, hopp, tro, önskan, längtan, glädje, ja, ALLT.
Tufft var det att vara ensam pappa sen 1996 men det var värt vartenda minut och jag skulle kunna göra om detta igen och igen och igen och ........
1996 började allt att rasa, jag var den sista som insåg att min Berit var sjuk, mycket sjuk. Fram till dess var jag lycklig och glad, framåt, ambitiös orädd och oövervinnelig ALLT för min familj som tyvärr börjad bli till spillror...min straff eller vad det nu var, om jag förtjänade det eller inte? Vem har rätt att döma och vem har för fan rätt att straffa.........
Det var länge sen jag skrev och ännu längre sen jag skrev om mitt liv. Yngsta frågade idag hur går det med bloggande pappa? Inte så bra just nu, men man måste försöka avsluta det jag påbörjade, så enkelt är det.
Så nu fortsätter det:
Tänk vad märkligt det kan bli, snart är det 28 december, det är ett datum jag kommer i håg varje år men nu för tiden minns jag inte varför det ända jag vet säkert är att det har med Maria att göra...hon fyller år den 10 december det kommer jag ihåg men de andra grrrrrrrrrrrr, irriterande!!!!!
Men hur det än är så kom Maria aldrig tillbaka i mitt liv, minerna har jag kvar på gott och ont, men jag har inte och kommer aldrig att glömma henne..........
Berit, från 1978 och fram till 1996 det blir rätt så många år tillsammans och jag var säker att vi kommer att åldras tillsammans....men inte. Jag antar att ödet (som jag i övrigt inte tror på) har hunnit ikapp mig.
Nej ni, inte tänker jag gnälla eller beklaga mig, det vore inte rätt. Jag undrar bara hur mycket en människa tål egentligen, fy katten det är mycket det.
Hur går man då vidare, jo, man lär sig att inte vända sig om det är livsfarligt, tro mig. Jag vet. Man kan inte hjärntvätta sig själv, man bara lastar allt i sin ryggsäck, sträcker på ryggen och bär den med stolthet, det funkar, i alla fall för mig.
Det bästa minns man det tråkiga tänker man inte på. Och det bästa i mitt liv fick jag faktiskt från Berit. Två underbara flickor Rebecca som är 20 och Susann som är 30 utan dem så tror jag inta att jag levt idag. Dessa flickor är kärlek, hopp, tro, önskan, längtan, glädje, ja, ALLT.
Tufft var det att vara ensam pappa sen 1996 men det var värt vartenda minut och jag skulle kunna göra om detta igen och igen och igen och ........
1996 började allt att rasa, jag var den sista som insåg att min Berit var sjuk, mycket sjuk. Fram till dess var jag lycklig och glad, framåt, ambitiös orädd och oövervinnelig ALLT för min familj som tyvärr börjad bli till spillror...min straff eller vad det nu var, om jag förtjänade det eller inte? Vem har rätt att döma och vem har för fan rätt att straffa.........
Who, what, why
Först skapade Gud åsnan.
Gud sa till åsnan:
- 'Du är en åsna. Du skall slita och släpa dagen lång och bli kallad
dum i huvudet. Du kommer att leva i 20 år.'
Åsnan svarade:
- 'Usch då, det låter inte som något bra liv. Kan vi inte säga att jag
bara skall bli 5 år gammal?'
Gud accepterade åsnans förslag.
Sen skapade Gud hunden.
Gud sa:
- 'Du skall kallas hund, leva ett liv i underkastelse, äta rester från
middagsbordet och vakta huset. Du skall leva i 35 år.'
Hunden sa:
- 'Ojdå, det blir kanske inte så roligt.
Kan jag inte få bli bara 15 år istället?'
Gud accepterade hundens förslag.
Därefter skapade Gud papegojan
Gud sa:
- 'Du kallas papegoja. Du kommer att sitta i ett hörn och upprepa allt
som sägs, till stor irritation för alla. Du blir 75 år gammal.'
Papegojan undrade:
- 'Det låter väldigt enformigt... Kan vi inte säga bara 50 år?'
Gud accepterade papegojans förslag.
Till slut skapade Gud mannen.
Gud sa:
- 'Du är en människa, en man! Du skall ha ett bra liv. Du är klok och
intelligent, så du kommer att bestämma här i världen.
Du skall bli 20 år.'
Mannen svarade:
- 'Det låter som ett riktigt bra liv,
men kan det inte vara lite längre?'
(Nu visar mannen för första gången ett prov på sin intelligens..)
- 'Kan jag inte få de där 15 åren som åsnan inte ville ha, de 20 som
hunden tackade nej till, samt de 25 som blev över från papegojan också?'
Gud accepterade mannens förslag.
Kontenta:
Därför lever mannen ett härligt liv tills han blir 20 år.
Sen gifter han sig, för att slita och släpa i 15 år och
bli kallad dum i huvudet.
Sedan får han helt underkasta sig den övriga familjens behov,
leva på rester från bordet och vakta huset i 20 år.
De sista 25 åren av sitt liv sitter han i ett hörn och upprepar
allt som folk säger,
till stor irritation för alla i sin omgivning...
