Tiden går så fort...
Vad skall man säga, det är så att man inte hinner vända sig om så är man 55, gammal? nej känner mig inte så. En känsla dock är att jag skulle önska ha hunnit med mer.
Det var länge sen jag skrev och ännu längre sen jag skrev om mitt liv. Yngsta frågade idag hur går det med bloggande pappa? Inte så bra just nu, men man måste försöka avsluta det jag påbörjade, så enkelt är det.
Så nu fortsätter det:
Tänk vad märkligt det kan bli, snart är det 28 december, det är ett datum jag kommer i håg varje år men nu för tiden minns jag inte varför det ända jag vet säkert är att det har med Maria att göra...hon fyller år den 10 december det kommer jag ihåg men de andra grrrrrrrrrrrr, irriterande!!!!!
Men hur det än är så kom Maria aldrig tillbaka i mitt liv, minerna har jag kvar på gott och ont, men jag har inte och kommer aldrig att glömma henne..........
Berit, från 1978 och fram till 1996 det blir rätt så många år tillsammans och jag var säker att vi kommer att åldras tillsammans....men inte. Jag antar att ödet (som jag i övrigt inte tror på) har hunnit ikapp mig.
Nej ni, inte tänker jag gnälla eller beklaga mig, det vore inte rätt. Jag undrar bara hur mycket en människa tål egentligen, fy katten det är mycket det.
Hur går man då vidare, jo, man lär sig att inte vända sig om det är livsfarligt, tro mig. Jag vet. Man kan inte hjärntvätta sig själv, man bara lastar allt i sin ryggsäck, sträcker på ryggen och bär den med stolthet, det funkar, i alla fall för mig.
Det bästa minns man det tråkiga tänker man inte på. Och det bästa i mitt liv fick jag faktiskt från Berit. Två underbara flickor Rebecca som är 20 och Susann som är 30 utan dem så tror jag inta att jag levt idag. Dessa flickor är kärlek, hopp, tro, önskan, längtan, glädje, ja, ALLT.
Tufft var det att vara ensam pappa sen 1996 men det var värt vartenda minut och jag skulle kunna göra om detta igen och igen och igen och ........
1996 började allt att rasa, jag var den sista som insåg att min Berit var sjuk, mycket sjuk. Fram till dess var jag lycklig och glad, framåt, ambitiös orädd och oövervinnelig ALLT för min familj som tyvärr börjad bli till spillror...min straff eller vad det nu var, om jag förtjänade det eller inte? Vem har rätt att döma och vem har för fan rätt att straffa.........
Det var länge sen jag skrev och ännu längre sen jag skrev om mitt liv. Yngsta frågade idag hur går det med bloggande pappa? Inte så bra just nu, men man måste försöka avsluta det jag påbörjade, så enkelt är det.
Så nu fortsätter det:
Tänk vad märkligt det kan bli, snart är det 28 december, det är ett datum jag kommer i håg varje år men nu för tiden minns jag inte varför det ända jag vet säkert är att det har med Maria att göra...hon fyller år den 10 december det kommer jag ihåg men de andra grrrrrrrrrrrr, irriterande!!!!!
Men hur det än är så kom Maria aldrig tillbaka i mitt liv, minerna har jag kvar på gott och ont, men jag har inte och kommer aldrig att glömma henne..........
Berit, från 1978 och fram till 1996 det blir rätt så många år tillsammans och jag var säker att vi kommer att åldras tillsammans....men inte. Jag antar att ödet (som jag i övrigt inte tror på) har hunnit ikapp mig.
Nej ni, inte tänker jag gnälla eller beklaga mig, det vore inte rätt. Jag undrar bara hur mycket en människa tål egentligen, fy katten det är mycket det.
Hur går man då vidare, jo, man lär sig att inte vända sig om det är livsfarligt, tro mig. Jag vet. Man kan inte hjärntvätta sig själv, man bara lastar allt i sin ryggsäck, sträcker på ryggen och bär den med stolthet, det funkar, i alla fall för mig.
Det bästa minns man det tråkiga tänker man inte på. Och det bästa i mitt liv fick jag faktiskt från Berit. Två underbara flickor Rebecca som är 20 och Susann som är 30 utan dem så tror jag inta att jag levt idag. Dessa flickor är kärlek, hopp, tro, önskan, längtan, glädje, ja, ALLT.
Tufft var det att vara ensam pappa sen 1996 men det var värt vartenda minut och jag skulle kunna göra om detta igen och igen och igen och ........
1996 började allt att rasa, jag var den sista som insåg att min Berit var sjuk, mycket sjuk. Fram till dess var jag lycklig och glad, framåt, ambitiös orädd och oövervinnelig ALLT för min familj som tyvärr börjad bli till spillror...min straff eller vad det nu var, om jag förtjänade det eller inte? Vem har rätt att döma och vem har för fan rätt att straffa.........
Kommentarer
