City Of The Day

Det är rätt så roligt att dagdrömma.

Klockan är visserligen två timmar över midnatt men vem bryr sig. Kan ej sova, låg där i sägnen och började dagdrömma eller fantisera om ni så vill. Du kanske tycker att det är tråkigt och då ska du sluta läsa nu, till er andra kan jag berätta.

Det där med lotto var ju tänkt som en rolig grej men tänk er, drömvinsten är faktiskt hela 97 miljoner kronor. Ofattbart mycket pengar för mig. Och vad gör jag då med dessa pengar, tja, fördelningen har ni ju läst innan, hehe iRic och Bella skulle väl hoppa i taket för jag håller alltid det jag lovar :)

Men sen har vi de 5 procent som ska till er bloggare, hur undrar ni?

Det är de roliga med min dagdröm. Det första jag gör är att fixa 50 platser på ett flyg som ska ta oss iväg.

Sedan samplar jag ihop medlemmarna i Fun Fun Country Group
( min tävlings gäng) mina döttrar och så vännerna förstås samt iRic, Bella och Lindiz. Därefter lämnas det väl så där mellan 20-30 platser kvar för er kära bloggisar.

Flyget till USA går oftast på natten därför ska vi på planet ha Robert Wells, Robert Gustafsson och en till intressant person. De tre har förmodligen inte haft semester på länge. Dom kommer att underhålla oss under resan :)

Resan ska vara ett guidat tur till Nashville.

Black Horse, Hal of Fame, Nashville Palace, goda middagar med underhållning bland annat. En dag avsätter vi för shopping i de stora köpcentra.

Vi skulle samlas på Arlanda och på planet skulle guiden och jag önska er välkomna.

När alla tagit sina platser, flyget lyfter och vi kan släppa på våra säkerheters bälten skulle Värdinorna komma fram med mat vagnar, hehe men det är inte mat i vagnarna.

Värdinorna skulle dela ut en laptop till var och en samt ett Visa kort med $ 1000 (för shopping turen). På planet kan man koppla upp sig så kan ni ju blogga och chatta av hjärtans lust.

Maten på planet måste vara något riktigt gött förstås men bli inte besviken nu, inga alkohol drycker ombord.

Väl framme i Nashville väntar bussen som för oss till ett kanon hotell med ett enkelt rum för var och en av oss.

Så, nu behöver jag bara tänka ut när vi ska ge oss i väg. Jag tror att det får bli en torsdag vi åker och så kommer vi tillbaka någon gång under måndagen, ja det blir bra det. Ja ni, detta er någonting att suga på tycker ni inte?

Jag kommer att göra det nu när jag fick det på pränt. Ska bara hitta ett par trevliga bilder och sen säger jag som vanligt nästan.

Det är en del drömmar eller önskningar man har kvar. En av dessa är att dyka i vattnet kring Stora barriärrevet, världens största korallrev. Revet ligger vid Queenslands kust i nordöstra Australien. Den sträcker sig över ett område på ungefär 2000 km. Man kan dessutom se det från rymden.

James Cook var den första europeiska upptäcktsresande som såg Stora barriärrevet. Han upptäckte det när han gick på grund mot det den 11 juni 1770.

Revet är mycket populärt för dykare på grund av det klara vattnet och dess höga biodiversitet.

Det upptogs 1981 på UNESCO:s världsarvslista.

 

Förhoppningsvis så gör jag det nästa gång jag åker och hälsar på min mor.

 

Med tanke på varför jag började med bloggandet tänkte jag att de vore på sin plats att rada upp de länder och städer som jag besökt. Hoppas det inte blir för lång lista.

OK då kör jag: Ungern Budapest och Szeged. Rumänien Bukarest, Österrike Wien och Salzburg, Kroatien Zagreb, Slovenien Maribor, Belgien Bryssels, Frankrike Paris, USA Chicago och Nashville, Finland Wasa Hälsingfors, Singapore Singapore City, Norge Mo i Rana och Tromsö, Danmark Copenhagen och Helsingör, Thailand Bangkok, Estland Tallinn och Dagö, Holland Amsterdam, Australien Sydney, Tyskland Berlin Hamburg och Nürnberg, så vaknade jag en gång i Polen men minns inte var och så Åland Mariehamn, ja visst ja Spanien San Augustin på Gran Canaria.

 
bloggisar. Det blev en tidig morgon idag. Solen väckte mig. Fin dag verkar det bli och jag känner för att skriva. Nu när man visste var mormor bor blir det inte svårt att hitta mamma. Spännande, det lutar åt att det bli en kraftig förändring i mitt liv.

Men det viktigaste är att hon finns, min mor!

Zack

Det var skönt att äntligen vara tillbaka i Novi Sad.

Maria väntade på järnvägsstationen, bar hon viste att jag kommer och inte fick hon berätta för någon annan. Vi kramades hårt hon grät och jag tröstade oss båda med att det är över.

Till kvällen ordnade Maria liten fest för våra närmaste vänner. Stämningen var fin men någonting fattades. Vi viste alla vem det var men vi pratade inte om det. För knappa två veckor sen var dom alla på Boras begravning.

Det var ju över men jag blev aldrig mer den person de kände till. Civila kläder kändes inte som de brukar och det man kände inom sig fick stanna där. På jobbet var allt som vanligt och livet började återgå till det "normala" om det nu någonsin blev det igen. Jag kände hur bitterheten i mig växte för var dag som gick. Jag fick inte berätta vad jag varit med om.

Hyckleri tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Tankarna i mitt huvud var mörka och tunga. Nätterna var korta och besvärliga. Satt väldigt ofta i mitt mörka rum och rökte. Varför ska jag få leva? Frågan ekade i mitt sinne och min vardag blev tyngre och tyngre. Till slut bestämde jag mig att jag måste försöka hitta min riktiga mors grav. Man sa till mig att hon var död. Jag viste var jag var född, lånade en bil och åkte dit.

Jag letade febrilt överallt, besökte myndigheter och till slut någon gång omkring 10 på kvällen fick jag ge upp. När jag var på väg ut ur staden vinglade plötsligt en person framför bilen, det var precis så jag inte körde över han. Jag stannade bilen och gick ut för att se hur det gick för han. Han var helt OK och bad om ursäkt för det han ställde till med. Ledsen och besviken över dagens misslyckande att hitta spår efter min mor viftade jag bara avvärjande och sa att det är inga problem och tänkte sätta mig i bilen och åka vidare.

Då, hör och häpna, frågar manen om jag kan tänka mig skjutsa han till buss stationen. För ett ögonblick tyckte jag att det var det fräckaste men sa till han att: "visst, hoppa in" och vi åkte i väg. Medan jag körde tittade han på mig så där på snedden och konstaterade att jag inte är från stan, för annars skulle han känna igen mig, Jag känner ju varenda kotte i den här hålan sa han och sen undrade hang vad jag gör här. Hälsade jag på någon eller är jag bara på genomresan. Besviken som jag var berättade jag kort vad det rörde sig om.

Han sa då till mig: Hör du pojk, istället för att vara förbannad på mig för det jag nästan ställde till med skjutsar du mig till bussen. Du var mig en snäll fan".

Han plockade fram en skrynklig servett och bad om mitt namn och adress , mammas namn och sa: Jag ska ge igen pojk, ge mig två veckor så kommer jag att hitta din mor, det lovar jag. Visst tänker jag, prata det är du bra på , men jag gav honom mitt adress och mammas namn så han blir tyst. Släppte av han vid buss stationen och åkte vidare.

Fyra dagar senare när jag gick till jobbet blev jag stoppad av dörrvakten som sa att jag har ett brev.

Brevet var från fyllon jag höll på att köra över, HAN HITTADE MIN MORMOR.

Fortsättningen följer

Zack

mina bloggisar. Jag brukar inte gärna berätta om denna period i mitt liv för det väcker mycket starka känslor inom mig. Det är kanske dags att ändra på det och berätta. Detta inlägg kommer förmodligen att bli min längsta. Jag berättar alltihopa här och nu.

Livet är märklig kan man gott säga. Just som jag hadde det skönt, bra jobb underbar tjej, kanon kompisar och just då så SMALL det. I brevlådan hittade jag kallelsen till mitt militära tjänst.

I mitt land är det så att en kille inte ses som en man innan han fullgjort sin militär tjänst. Man ställer till med stor fäst för vänner och släkten och man firar långt in på natten. Systrar och mödrar gråter medan fäder håller masken och går runt som tuppar eftersom deras son ska till lumpen och bli en man. Mödrarna och systrarna och även min Maria grät för de var rädda att man kanske inte kommer tillbaka.



Väl, när utbildningen blev klar blev vi utposterade runt om i landet. Bora och en ny funnen vän i Rijeka och jag hamnade i Maribor i nuvarande Slovenien och gränsposteringen. Det är nu helvetet började, ett ED är ett ED och jag kan inte förmå mig att berätta det som man inte fick berätta då. Våran bas var i Maribor men där var vi nästan aldrig, gränsen var vårt hem.

Vår uppgift var att sydda landets gränser och dess invånare om så krävs med livet som insats. Jag var väldigt stolt över min uppgift och gjorde den väl. Tiden gick och vi var med om både det ena och det andra. Nya ärr och nya erfarenheter fick vi. För varje månad som gick gjorde man en hack i kammen. När det blev kvar bara ett hack att göra eller mer exakt 13 dagar innan jag skulle mucka så hände det.

Larmet gick klockan två på naten, vi klädde på oss och rusade förbi ammunitionslagret och kunde konstatera att det var skarp ammunition vi fick och jag fick min special bössa i stället för automatvapen som jag hadde nästan alltid. Nackhåren reste sig och jag insåg att det är alvar. Uppdraget var att omringa en del olämpliga personer i ett skogsparti och om möjligt ta dom levande. Vi fick mycket tydliga order om att se till att ha säker skydd och framför allt att inte skjuta utan order om det. Jag gjorde som jag blev tillsagd och fann en plats ca: 250 m från målet valde ut mitt mål och väntade.