City Of The Day

Detta med att skriva av sig är väldigt skönt.

För en läsare kan det däremot vara lite körigt eftersom senaste inlägget ligger först.

Därför skapar jag en ny kategori i vilket jag allteftersom kommer att komplettera
i kronologiskt ordning inlägg om mitt liv.

Det som krokigt ska bli

Älskar att resa, min första resa gjorde jag redan som 9-åring och den var ca 600 kilometer lång.

Jag rymde hemifrån till min faster från Novi Sad till Zagreb båda i forna Jugoslavien.

Resan tog 16 timmar och var rena äventyret då jag liftade hela vägen. Trött, hungrig och sliten var man till slut framme.

När faster upptäckte att jag kom ensam ringde hon förstås min far och så småningom var jag hemma igen. Ja, ja men, straff fick jag också, rejält med stryk och en månad utegångsförbud.

Men som sagt spännande var det och skall göras om.

Din mor är död

Du som läser min blogg undrar kanske varför en 9 årig pojke rymmer hemifrån?

Jag ska berätta det kortfattat.

Det var mycket bråk hemma vid. En kväll kommer då min mor och sätter sig bredvid mig på sängkanten och säger att hon måste prata med mig. Du är visserligen väldigt ung men du kommer att förstå sa hon inledningsvis och jag kännde att någonting hämskt kommer att ske. Jag grät hejdlöst länge och väl då min mamma berättade att hon och pappa ska skiljas och att hon INTE är min mamma men att hon älskar mig som sin egen son..... Du var knappa året gammal när din pappa och jag gifte oss och jag har alltid älskat dig som min egen pojke.

Mycket tankar och mycket sorg för en liten grabb som jag var då men livet går vidare ändå. Någon gång senare frågade jag min far vars min riktiga mamma finns men fick höra att hon tyvärr är död.

Sänglakanen han inte svalna efter min "mamma" innan pappa hade en ny kvinna i sängen,
min unga styvmor.

Det var inte planerat

Två år senare var det dags igen.

Att rymma hemifrån var inte så roligt egentligen. Det gör man inte om man har en trevlig, lugn och harmoniskt hem. Det hade jag dess värre inte men jag hade ganska taskig styvmor.

Resten var rena "barn leken", att komma över gränsen var både svårt och farligt men turen höll i sig, tack och lov. Jag undrade vars jag kommer att hamna nästa gång?

För det blir säkert en nästa gång.

Utan hem

Det var "rena barnleken" att komma tillbaka till min hemstad men hem kunde jag bara inte gå. Jag strövade runt omkring i flera dagar. Sova i parker och övergivna lokaler, trä kojor och liknande började ta ut sin rätt. Trä kojor var bäst för det fanns många lös/vilda springande hundar. Mat sen, tja, jag åt när jag hadde något att äta.

Till slut tog polisen mig för som de trodde fylleri, jag, visade sig, vinglade kraftigt när jag gick. Väl på polisstationen upptäckte de att jag inte var full, "hungrig är han, det är vad han är" sa en kvinnlig polisutredare. De fixade par smörgåsar och lite saft, sen var det tillfälligt vistelse i en cell. Rätt så rädd var jag så jag uppgav mitt namn och min adress och gissa vem de ringde? Pappa förstås...Han kom sent på natten för att hämta mig, han menade att han var på annat ort vist "säkert" han skämdes väl förstås.

Utredaren frågade om hur länge jag varit borta, ett par dagar svarade han (Bull skit, det var nästan en hel vecka). Utredaren frågade vidare om han har anmält mig som saknad men pappa fick svara nej och grinade illa. "Fy fan vad han brydde sig om mig" Väl hemma blev det som vanligt stryk och det rejält, kunde inte sitta ordentligt på flera dagar.

Alltid i vägen och alltid för mycket men, skam den som ger sig, bättre ska de bli och det blev det :) Man är sin egen lyckans smed, då, nu och för alltid.

Hur ska man överleva

Det var minst sagt tufft att överleva. Snart 16 år gammal kommer jag då tillbaka till min hemstad.

Att få jobb var svårt och när man väll fick någonting så var det dåligt betalt utom på Järnvägen. Så det blev dit man begav sig varje morgon kl. tre. Man hoppades bli utplockad bland alla karlar som stod och hoppades som jag om att få göra ett dagsverke. Jobbet, huu, det var att lasta av Stenkol från vagnarna. Jag minns än idag hur förbajad stor spaden var, man tyckte att bara spaden vägde bly. Det var dock bara att bita ihop och jobba för att äta måste man. Händerna blödde mot kvällen men nästa dag kl. 3 var man där igen och hoppades.

Jobb och boende, varm dusch och rinnande vatten, VILKEN LYCKA, turen har vänt....och kärleken är på väg...

30 dagars fängelse

Men först måste jag bara berätta om min erfarenhet när det gäller rättsystemet i vissa länder. Jag var väl just fyllda 17 år när händelsen inträffade. Cyklade sent från jobbet någon gång efter 23. Genade som vanligt genom parken när jag hörde rop om hjälp. Jag stannade upp och försökte lokalisera varifrån rösten kom? I månskenet såg jag då tre personer i gräset intill ank- dammen. Först trodde jag att de bara busade där i gräset men tjejens rop var äkta, hon var rädd och skräckslagen.

Jag samlade modet och gick fram till dem, ena av grabbarna la benen på ryggen direkt men den andra var väldigt förbannad på mig och gick till angrepp. Nu när det var bara en motståndare kvar försvann min rädsla och ilska vällde fram, tro mig, jag bankade skiten ur han ordentligt.

Tjejen var fortfarande väldigt omskakad så jag hjälpte hon till polisen med grabben framför oss. Väll framme hos polisen så ringde han, antagligen till sin far för 10 - 15 minuter senare kom en man samtidigt som tjejens far. När papper var påskrivna gick vi hem.

20 dagar senare blev jag kallad till tingsrätten, som vittne trodde jag. Men inte, jag var den anklagade, kontenta av min insats, 30 dagar fängelse för misshandel och dryga böter som jag inte hadde råd med.

Det blev inget åtal för försök till våldtäkt, det blev som det vackert kallas förlikning mellan parter. Blev jag besviken? Oh ja, gissa bara men tjejens far betalade mina böter och tjejen var på besök hos mig var och varannan dag så jag klarade mig rätt hyfsat.

Skulle jag göra om det?



ABSOLUT,

det gjorde jag senare under åren vid flera tillfällen och förlorade en och annan tand men det var det värt.

Jag skulle bli väldigt glad om vi skulle börja bry oss mer om varandra en vi i allmänhet gör och ingripa då nöden så kräver.

Sex veckor i Lyx



I dag kommer jag att berätta om Sommaren och ledigheten.

Det kommer att bli berättelsen om mina sex veckor Lyx vid Adriatiska havet i Dubrovnik, Budva och Split.

Där fanns de vackraste kvinnorna, det bästa vädret och den bästa tiden på året. Man njöt vartenda stund och insöp alla underbara dofter av människor och natur.

Måste dess värre ut på stan en sväng så var snälla och ge er till tåls. Jag är tillbaka om par timmar.

I månens sken

Med handen på hjärtat, den tiden var bland det bästa i min ungdom.

Underbara minnen att blicka tillbaka på. Man små ler, nästan myser och känner lite nostalgi.

Det hela började långt innan semestern. Min gode vän Alexander (Sascha) och jag tränade hårt för att orka cykla ca: 600 km ner till havet. Vi tränade tempo cykling, skrot lyftning och liknande. Planerade resvägen, rastplatser, övernattningar och inte minst ekonomi. Vi behövde inte så mycket pengar egentligen. Det mest viktiga är att ha pengar till mat för par tre dagar och att köpa tåg biljetter till återresan, vi tänkte inte cykla tillbaka.

När Sommaren sen kom packade vi våra väskor. Det viktigaste var reservdelarna i fall cyklarna pajade och sen förstås det vanliga toalett grejer tandkräm, deo, tandborste, tvål schampo samt rakkniven (ha, ha man fick börja raka sig). 4 par bad brallor två par jeans 4-5 t-shirts och 2 skjortor och min gitarr vill jag minnas. Behövs det mer kläder tänkte vi handla på platsen. Då var det dax, det bar i väg. Vi hade ett relativt lugn tempo och passade på att njuta av omgivningen, nallade frukt och grönsaker på vägen och på natten reste vi vårt lilla tält, tände en brasa och plockade fram våra två gitarrer förstås. Nästa morgon vaknade man med tuppen och samma sak igen tills vi kom fram.

Det vi gjorde först av allt när vi var framme var att hoppa i vattnet. Första dopp i det underbart kalkberikade havet var det bästa, vattnet var så rent och klart att man kunde se hur djupt som helst. Helt galet underbart. Nästa mål var det att hitta en bra kamping plats. Valet var väldigt utstuderat får jag erkänna. Det ska inte vara långt från de fina hotellen så att våra gitarrer kan höras men samtidigt tillräckligt långt borta så man inte kan se vad vi har för oss. Nästan som att finnas men inte synas. :)

När vi ställde oss i ordning då var fällan gillrad.

Vad då för fälla undrar ni säkert?

Nästa natt behövde vi inte länge sova i tältet.

När man lever så här fritt och underbart går sex veckor fort, väldigt fort. Det enda som ändrade sig var tjejerna vi träffade efter att de förra åkte tillbaka till sina respektive länder. Milda Matilda, känner att jag nästan rodnar när jag tänker tillbaka men vi var ärliga med tjejerna det lovar jag, raka puckar var det. Vi behövde dem och de hade inget emot att bli uppvaktade på vår harmlösa sätt. Alla var glada och nöjda.

Som sagt en underbar tid i mitt liv.

Allting har sin början och sitt slut så även saker och händelser i våra liv. Snart blir mitt liv ett HELVETE som gav mig mardrömmar i fem långa år men mer om detta nästa gång.
Var rädda om varandra, lev livet och låt den inte leva er.

Odödlig

Det är många gånger så att vi i svåra stunder behöver någonting att falla tillbaka på. Det kan vara vår älskade, vår familj eller våran vän. Ibland behöver vi minnas våra ljuva stunder från våra ungdoms år. Det viktiga är att det hjälper för då känner man sig inte ensam trots att man kanske är det.

Jag berättade att i min packning fanns även en gitarr.

Så nu min vän, luta dig tillbaka, blunda och föreställ dig havet som brusar och syrsorna som sjunger. Känn doften av blommor blandad med den svaga doften av rök från brasan du sitter in till och känn värme från en hand i din.

Tryck på play och lyssna på sånger jag spelade och sjöng en gång för länge sedan.

Jag hoppas att den känsla du får blir en fin avslutning på en kanske hektiskt dag.
Dröm dig bort för en stund glöm alla problem och besvär och må riktigt bra.

Jag är KÄR

Det är sant.

Alexander och jag kom hem från Adriatiska havet. Redan två kvällar senare satt vi som vanligt på kajen vid Donau stranden när en av våra kompisar kom förbi i sällskap med sina tre tjej kompisar.

Min blick mötte Marias och jag var SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅLD

Resten av Sommaren har vi hängt på "Strand" stort bad plats vid Donau. När kvällen närmade sig började vi sakta dra oss in till stan och då var det några favoriter, platser som vi brukade finnas på. På bilden nedan kommer jag att markera alla tre.



Här i Donau parken brukade vi för det mesta samlas när vi hade våra gitarrer med, vi drog ihop tre bänkar och spelade, pratade drog roliga historier och hade det riktigt mysigt. Själv uppvaktade jag Maria, Gud vad underbar denna tjej var. Hon hade långt självlockigt hår och djupa blå ögon. Min dröm tjej, i alla fall just då.

När vi begav oss till Fästningen var det oftast pga. att det var dans där. Vi fick ta bussen dit men tillbaka promenerade vi. Det var ju sköna sommar nätter. Alexander gick med sin tjej, Bora med Merry och Maria och jag gick tillsammans och pratade, lärde känna varandra och förstås busade med de övriga i genget.

Om vi trodde att det finns de minsta chans att man får hångla med sin tjej var det skogsdunge som gällde. Där tände vi en brasa och plockade fram kanske en eller två flaskor vin, vindruvor, ost och färsk vit bröd. Där fick jag min första kyss från Maria och därefter var vi ju ett par. Vi hade det mysigt och bra länge.

Minns hur det var om kvällarna då jag jobbade sent. Jag kunde inte bege mig hem utan att träffa Maria innan. Så jag hoppade på min cykel och cyklade till andra sidan staden för att komma under hennes fönster och knacka på. Är det så att det var riktigt sent brukade Maria fästa ett snöre på en penna som hon satte i fönstret och andra ända av snöret satte hon fast på sitt finger. Väl framme ryckte jag lätt i snöre och vips så var hon i fönstret. Det där med snöret var bra, utan den var det risk att man väcker hennes mor som i alla fall i början inte var så förtjust i hennes dotters pojkvän. Livet lekte och jag var lycklig.



Jag tror att jag vill gärna ha kvar känslan som just nu svepte över mig så jag slutar här.

Livet är en tidsinställd Bomb

Jag brukar inte gärna berätta om denna period i mitt liv för det väcker mycket starka känslor inom mig. Det är kanske dags att ändra på det och berätta. Detta inlägg kommer förmodligen att bli min längsta. Jag berättar alltihopa här och nu. Livet är märklig kan man gott säga. Just som jag hadde det skönt, bra jobb underbar tjej, kanon kompisar och just då så SMALL det. I brevlådan hittade jag kallelsen till mitt militära tjänst. i

I mitt land är det så att en kille inte ses som en man innan han fullgjort sin militär tjänst. Man ställer till med stor fäst för vänner och släkten och man firar långt in på natten. Systrar och mödrar gråter medan fäder håller masken och går runt som tuppar eftersom deras son ska till lumpen och bli en man. Mödrarna och systrarna och även min Maria grät för de var rädda att man kanske inte kommer tillbaka.

Det var ju förstås meningen att man kommer hem efter 18 månader tjänst, men som det senare visade sig hemkomsten var inget man kunde ta för givet.

Jag hadde lite tur för tre andra kompisar blev också inkallade. En av dom var min mycket god vän Bora. Bora är en sådan person som kunde få dom döda att skratta. Tjejerna var rätt så galna i honom, så han hadde ingen fast relation. Fri som en fågel brukade han säga.

Och turen den höll isig, vi blev alla utplacerade på militärutbildning i Rijeka i den delen av forna Jugoslavien som i dag är Kroatien. Tufft var det, förbannat tufft men vi klarade oss väldigt bra. Efter sju månader hade vi tävlingsskjutning och mitt resultat resulterade i två veckor permis. Prickskytte, hög-hastighets kula och 800 meter, det var min specialitet. Ut över det så fick vi förstås lära oss mycket annat, bl. a. fick jag mitt körkort i lumpen. Disciplinen var hård, det fanns bara två svar som man kunde ge till sin överordnad: Ja Kapten eller jag är sjuk. Vid det senare var det sjukan som gällde och visade sig då att man inte är sjuk, då du hm, det vill ni nog inte veta tror jag. Jag kan säga i alla fall så här mycket. "Var man inte sjuk när man gick dit så var man sjuk efteråt."

Väl, när utbildningen blev klar blev vi utposterade runt om i landet. Bora och en ny funnen vän i Rijeka och jag hamnade i Maribor i nuvarande Slovenien och gränsposteringen. Det är nu helvetet började, ett ED är ett ED och jag kan inte förmå mig att berätta det som man inte fick berätta då. Våran bas var i Maribor men där var vi nästan aldrig, gränsen var vårt hem.

Vår uppgift var att sydda landets gränser och dess invånare om så krävs med livet som insats. Jag var väldigt stolt över min uppgift och gjorde den väl. Tiden gick och vi var med om både det ena och det andra. Nya ärr och nya erfarenheter fick vi. För varje månad som gick gjorde man en hack i kammen. När det blev kvar bara ett hack att göra eller mer exakt 13 dagar innan jag skulle mucka så hände det.

Larmet gick klockan två på naten, vi klädde på oss och rusade förbi ammunitionslagret och kunde konstatera att det var skarp ammunition vi fick och jag fick min special bössa i stället för automatvapen som jag hadde nästan alltid. Nackhåren reste sig och jag insåg att det är alvar.

Uppdraget var att omringa en del olämpliga personer i ett skogsparti och om möjligt ta dom levande. Vi fick mycket tydliga order om att se till att ha säker skydd och framför allt att inte skjuta utan order om det. Jag gjorde som jag blev tillsagd och fann en plats ca: 250 m från målet valde ut mitt mål och väntade.

Bora som var närmast männen kunde inte hålla sig i skinnet ,han min älskade pajas och glädje spridare. Männen på andra sidan upptäckte han, en kort salva genomborrade natten och min vän fanns inte mer.

Jag såg skytten från min plats där jag satt i säkerhet. Behövde bara krama avtryckaren men kaptenen intill mig höll hårt i min arm medan tårarna rann så som de aldrig mer kommer att göra. Gjorde jag rätt som lydde order hadde Bora levt om jag skjutit.......dessa frågor plågade mig i fem långa år. Ofta vaknade jag skrikande på nätterna, drömde om att jag är inkallad på nytt och samma uppdrag måste jag göra.

En vecka senare fick jag höra att min andre vän som blev inkallad samtidig är också död, blev överkörd vid en utryckning. Fy fan, vi var ju så unga med hela livet framför oss. Väldigt besviken, upprörd, uppgiven vägrade jag lyda order nästa gång, resultat en vecka i flängelsen, kontenta, tre veckor förlängning av min tjänst.

Kommer detta helvete aldrig att ta slut. Tre veckor gick sakta väldigt sakta, jag pratade inte med någon bara lydde order, knappast åt och det ända som höll mig uppe var Marias brev som mot slutet var flera brev per dag.



Till slut blev jag fri. En ny människa lämnade bakom sig de tunga porten till kasernen och ingenting blev som förr.

En ung glad och lycklig kille gick in
och en mogen drygt 20 år gammal
något bitter och besviken men stolt man kom ut.

Men tiden läker alla sår så även mina men det är en helt annan berättelse.

Hur mycket orkar man?



Till kvällen ordnade Maria liten fest för våra närmaste vänner. Stämningen var fin men någonting fattades. Vi viste alla vem det var men vi pratade inte om det. För knappa två veckor sen var dom alla på Boras begravning.

Det var ju över men jag blev aldrig mer den person de kände till. Civila kläder kändes inte som de brukar och det man kände inom sig fick stanna där. På jobbet var allt som vanligt och livet började återgå till det "normala" om det nu någonsin blev det igen.

Jag kände hur bitterheten i mig växte för var dag som gick. Jag fick inte berätta vad jag varit med om. Hyckleri tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Tankarna i mitt huvud var mörka och tunga. Nätterna var korta och besvärliga. Satt väldigt ofta i mitt mörka rum och rökte. Varför ska jag få leva? Frågan ekade i mitt sinne och min vardag blev tyngre och tyngre. Till slut bestämde jag mig att jag måste försöka hitta min riktiga mors grav. Man sa till mig att hon var död.

Jag viste var jag var född, lånade en bil och åkte dit. Jag letade febrilt överallt, besökte myndigheter och till slut någon gång omkring 10 på kvällen fick jag ge upp. När jag var på väg ut ur staden vinglade plötsligt en person framför bilen, det var precis så jag inte körde över han. Jag stannade bilen och gick ut för att se hur det gick för han. Han var helt OK och bad om ursäkt för det han ställde till med. Ledsen och besviken över dagens misslyckande att hitta spår efter min mor viftade jag bara avvärjande och sa att det är inga problem och tänkte sätta mig i bilen och åka vidare.

Då, hör och häpna, frågar manen om jag kan tänka mig skjutsa han till buss stationen. För ett ögonblick tyckte jag att det var det fräckaste men sa till han att: "visst, hoppa in" och vi åkte i väg. Medan jag körde tittade han på mig så där på snedden och konstaterade att jag inte är från stan, för annars skulle han känna igen mig, Jag känner ju varenda kotte i den här hålan sa han och sen undrade hang vad jag gör här. Hälsade jag på någon eller är jag bara på genomresan.

Besviken som jag var berättade jag kort vad det rörde sig om. Han sa då till mig: Hör du pojk, istället för att vara förbannad på mig för det jag nästan ställde till med skjutsar du mig till bussen. Du var mig en snäll fan".

Han plockade fram en skrynklig servett och bad om mitt namn och adress , mammas namn och sa: Jag ska ge igen pojk, ge mig två veckor så kommer jag att hitta din mor, det lovar jag. Visst tänker jag, prata det är du bra på , men jag gav honom mitt adress och mammas namn så han blir tyst. Släppte av han vid buss stationen och åkte vidare.

Fyra dagar senare när jag gick till jobbet blev jag stoppad av dörrvakten som sa att jag har ett brev. Brevet var från fyllon jag höll på att köra över, HAN HITTADE MIN MORMOR.

Ses snart igen på er!

Zack

Det är många gånger så att vi i svåra stunder behöver någonting att falla tillbaka på. Det kan vara vår älskade, vår familj eller våran vän. Ibland behöver vi minnas våra ljuva stunder från våra ungdoms år. Det viktiga är att det hjälper för då känner man sig inte ensam trots att man kanske är det.

Jag berättade att i min packning fanns även en gitarr. Så nu min vän, luta dig tillbaka, blunda och föreställ dig havet som brusar och syrsorna som sjunger. Känn doften av blommor blandad med den svaga doften av rök från brasan du sitter in till och känn värme från en hand i din. Tryck på play och lyssna på sånger jag spelade och sjöng en gång för länge sedan.

Jag hoppas att den känsla du får blir en fin avslutning på en kanske hektiskt dag. Dröm dig bort för en stund glöm alla problem och besvär och må riktigt bra.

Idag kommer jag att berätta om Sommaren och ledigheten.

Det kommer att bli berättelsen om mina sex veckor Lyx vid Adriatiska havet i



Dubrovnik,



Budva



och Split.

Där fanns de vackraste kvinnorna, det bästa vädret och den bästa tiden på året.

Man njöt vartenda stund och insöp alla underbara dofter av människor och natur.

Måste dess värre ut på stan en sväng så var snälla och ge er till tåls. Jag är tillbaka om par timmar.



från Zack

Som vanligt, snälla glöm inte , att klicka på mina baners (det kosta er ingenting) och så rösta gärna på veckans fråga om ni inte gjort det än.

Good morning Bloggisar!

Hoppas ni sovit bättre än jag. Inga trevliga drömmar drömde man.
Dom fick mig dock att tänka tillbaka.

Så dagens tema kommer dess värre att handla om våld.



Tror att jag ska förbereda både debatt och omröstning.

Ha en bra dag allihopa.

Zack

Två år senare var det dags igen. Att rymma hemifrån var inte så roligt egentligen. Det gör man inte om man har en trevlig, lugn och harmoniskt hem. Det hade jag dess värre inte men jag hade ganska taskig styvmor. Pappa brydde sig inte om någonting annat än sig själv ,så ensam var jag, mycket ensam och utsatt.

Att lifta igen tänkte jag inte göra det var visserligen spännande men farligt. Tåg ska jag ta tänkte jag men pengar, ja du, lite hade jag men bara till maten. Godståg får det bli, såg det på TV, man blir ju tågluffare om man inte åker fast förstås. När natten lagt sig smög jag ut till spåret och hoppade på ett tåg som jag viste var på väg till Zagreb. Tyckte mycket om min faster och kände mig trygg hos henne. Väl på tåget kurrade jag ihop mig i en hörna och somnade.

Dröm om min förvåning när jag insåg vars jag hade hamnat, i Ungern och Budapest, ett främmande land utan rese eller identitetshandlingar huh, huh vad jag har ställt det till för mig.



Nyfikenheten tog dock över och en liten sitseeing blev det i alla fall. Men först det viktigaste, orientera sig ordentlig och lägga spåret och allt om tåget på minnet, detta blev min räddning och jag lyckades komma till Subotica i Jugoslavien, bara 150 km från min stad, resten var rena "barn leken", att komma över gränsen var både svårt och farligt men turen höll i sig, tack och lov. Jag undrade vars jag kommer att hamna nästa gång?

För det blir säkert en nästa gång.